Mikroplast i dricksvatten från Vombverket i Skåne har analyserats när det gäller antal partiklar, massa och polymertyp. Resultaten tyder inte på någon nämnvärd belastning av polyeten från två långa ledningar av olika ålder. Innehållet av mikroplast verkar vara 500 till 5 000 gånger lägre i det undersökta vattnet än i förpackat dricksvatten.
De senaste åren har intresset ökat för mikroplast i dricksvatten, inte minst på grund av oro för människors hälsa, särskilt när det gäller små mikroplastpartiklar och nanoplast. Begreppet mikroplast används ofta för storleksintervallet 0,001−5 000 µm och begreppet nanoplast för intervallet 0,001−1 µm. Rapporten tar upp resultat från två delprojekt. I det ena undersöktes eventuellt tillskott av mikroplast från distributionsledningar av plast med framför allt infraröd bildteknik, i det andra analyserades nanopartiklar med delvis nya metoder. Vombverket drivs av Sydvatten AB och får sitt råvatten från Vombsjön. Prover togs på nyproducerat dricksvatten på Vombverket, samt i början och slutet av två distributionsledningar som är 3,9 respektive 5,0 km långa. Samtidigt togs också blankprover för att hitta eventuella föroreningar. Mikroplastpartiklar hittades i alla blankprover; troligen var det luftburna föroreningar från provtagning och provberedning. Efter subtraktion av blankprovernas värden sågs inga partiklar i dricksvatten från Vombverket, medan mikroplast upptäcktes i låga koncentrationer i distributionssystemet, mellan 19 och 809 partiklar per m3.
Polyester och polyamid var de enda polymertyper som detekterades i alla fyra proverna i distributionssystemet. Akryl detekterades vid tre stationer, polyvinylklorid och polyeten vid två stationer vardera, samt polypropylen och polystyren vid en station vardera. Polyeten, materialet som ledningarna är tillverkade av, upptäcktes i början av den ena ledningen (pumpstation) och i slutet av den andra (brandpost). Baserat på storlek och polymertyp uppskattades massan av mikroplast i proverna. Typen av polymerer varierade mellan prover och provtagningsstationer, men någon egentlig skillnad mellan de två distributionsledningarna kunde inte observeras. Resultaten tyder inte på någon nämnvärd belastning av polyeten (PE) från de långa distributionsledningarna mellan pumpstationer och brandposter.
Vid Vombverket togs prover vid två tillfällen, i november 2018 och maj 2019, och resultaten visar att skillnaderna mellan två provtagningar kan vara stora. Framtida studier bör därför fokusera på den tidsmässiga variationen i råvattnets innehåll av mikroplast, samt följa i vilken grad en högre belastning kan avlägsnas under dricksvattenberedningen. På grund av risken för överföring till inre organ för partiklar som är mindre än 20 µm bör framtida studier fokusera på identifiering av små mikroplastpartiklar och på nanoplast. För luft finns det gränsvärden för partiklar av olika storlek. För mikroplast i dricksvatten är det en bit kvar tills det går att införa gränsvärden. Generellt var antalet mikroplastpartiklar i undersökningen cirka 20 stycken per m3 dricksvatten, jämfört med 2−16 partiklar per m3 i inomhusluft. Men eftersom en människa andas mer än 10 m3 per dag men bara dricker 2−3 liter vatten är det troligt att luften är en viktigare mikroplastkälla. Vid studier av förpackat dricksvatten har det hittats 118 000 mikroplastpartiklar per m3 i återvinningsbara plastflaskor, 50 000 partiklar per m3 i glasflaskor och 11 000 partiklar per m3 i dryckeskartonger. Mikroplastinnehållet i det undersökta dricksvattnet verkar alltså vara 500 till 5 000 gånger lägre än i förpackat dricksvatten.
