Vi har levt med PFAS sedan 1930-talet. Och haft problem med denna växande grupp kemikalier sedan dess. Riskerna var under decennier okända för allmänheten. Varningar om hälso- och miljöproblem började dyka upp med allt tätare intervaller först under 1970-talet. Runt millennieskiftet kom de första försöken till kontroll och restriktioner. Sedan EU antog sin nya kemikalielagstiftning 2006 har arbetet mot skadliga kemikalier intensifierats, vilket även berör PFAS-gruppen.
Konsument- och miljöorganisationer i först USA, och sedan Europa, började driva frågan. Allt mer forskning har genomförts och kunskaperna om – och oron för – PFAS har ökat kraftigt på senare år. I takt med den ökande medvetenheten har många företag som säljer produkter som innehåller PFAS börjat se sig om efter alternativ.
I rapporten visar en enkätundersökning till 46 svenska detaljhandelsföretag hur mycket som faktiskt gjorts bland dessa. Vissa har redan på egen hand fasat ut PFAS, andra är på god väg. Många företag ligger före lagstiftningens krav, men enkätsvaren visar också hur svårt det är att säkert veta om importerade produkter faktiskt innehåller PFAS. En mindre studie i rapporten undersökte hur lätt konsumenterna i praktiken kan få svar på om en vara innehöll PFAS. I stort gavs korrekta svar inom den tidsgräns lagstiftningen satt upp. Mycket har alltså gått åt rätt håll. Lagstiftningen har blivit skarpare, nya lagar är på gång. Vissa företag har gjort stora insatser för att sluta sälja PFAS-produkter. Konsumenterna börjar vakna. Men trots det återstår mycket att göra.
Inom EU pågår en process för att införa ett gruppförbud mot alla PFAS – det handlar om minst 4700 olika varianter. Detta är ett nytt grepp för att komma till rätta med problemet att kemiföretagen genom små ändringar av ett PFAS som förbjudits (tex PFOS) skapar ett nytt lika farligt som inte reglerats. Det kallas för ”falsk substitution”. EU håller öppet för att fortsatt tillåta PFAS där det anses ”nödvändigt”. Om såväl gruppförbud som frågan om nödvändighet står nu en strid inom EU. Kemiindustrin lobbar hårt.
De är mycket svårnedbrytbara ”evighetskemikalier” som finns överallt. I allt som växer och lever. I djur och människor, i blommor och bin. Det mesta PFAS som spridits ut i naturen kommer att ligga kvar. På vissa platser där det finns höga koncentrationer i till exempel jordbruksmark eller grundvatten, och i områden där många människor exponeras, kommer man tvingas sanera. Då måste PFAS samlas upp, och destrueras. Det gör man genom förbränning i tusen graders hetta i värmeverk eller i särskilda destruktionsanläggningar. Det blir dyrt. En studie som refereras i denna rapport visar att nödvändig PFAS-sanering i framtiden kan komma att kosta en miljard euro bara för de nordiska länderna.
Rapporten avslutas med förslag på några åtgärder som Svenskt Vatten menar blir avgörande för att klara PFAS-problemen i framtiden. Uppströmsarbetet är nyckeln, det vill säga att se till att PFAS inte hamnar i våra avloppssystem, i mark och vatten. Det enda sättet att lyckas med detta är att förbjuda PFAS. Det internationella arbetet är helt avgörande. EU måste definiera PFAS som grupp och införa ett gruppförbud. Ett förbud med mycket restriktiva undantag när det gäller ”essential use”.
De företag som säljer varor som innehåller PFAS har ett stort ansvar, och vi uppmanar dem att frivilligt begränsa, och på sikt upphöra, med försäljning av dessa varor. Svenskt Vatten vill att varor med PFAS ska förses med varningsmärken, något i stil med kraven på märkning av tobak och alkohol.
Rapporten påpekar avslutningsvis att vi själva som organisation, och våra egna medlemmar, måste ta vårt ansvar, liksom att varje konsument har möjligheter att välja bort PFAS och därmed påverka marknadens aktörer.
