Kunskapssammanställning och vägledning för VA-aktörer kring PFAS.
Rapporten går igenom problematiken med högfluorerade ämnen, PFAS, med särskild inriktning på avloppsreningsverkens roll och ansvar. Den sammanställer befintlig kunskap och kunskapsluckor men ger också vägledning och rekommendationer. Även om bara en mindre del av PFAS i miljön sprids via avloppsvatten finns det skäl för avloppsreningsverken att vidta åtgärder och att lära sig mer om avloppsvatten som transportväg för PFAS.
PFAS är samlingsnamnet för en grupp med flera tusen ämnen som alla är syntetiskt framställda. De är mycket svåra att bryta ner och kan därför anrikas i miljön med stor risk för negativa hälso- och miljöeffekter. PFAS har fått bred användning i samhället eftersom de är vatten- och oljeavvisande och tål höga temperaturer. Ämnena används i bland annat textilier, matförpackningar, stekpannor och brandskum. De finns spridda överallt i naturen i luft, mark, vatten, växter och djur. De finns också i mat, dricksvatten, avloppsvatten, avfall och i våra kroppar. Utsläpp från produkter och atmosfärisk deposition är de största källorna till PFAS i miljön i Sverige.
Många PFAS har redan förbjudits och åtgärdsgränser har definierats för olika PFAS i till exempel ytvatten, grundvatten och dricksvatten. Strängare regelverk framöver kommer att göra det nödvändigt med en successiv avskiljning från kretsloppet. Fokus för avskiljning bör ligga på kraftigt förorenade marker och deponilakvatten, men för att nå mycket låga gränsvärden behövs det åtgärder även för PFAS-strömmar med lägre halter. Vid avloppsreningsverk kan det behövas åtgärder till exempel om reningsverkets bidrag är en viktig del av PFAS-föroreningen i recipienten.
Projektgruppen bedömer att samtliga Sveriges VA-aktörer behöver ha kunskap om PFAS-problematiken på sina avloppsreningsverk. Rapporten beskriver hur avloppsreningsverken kan prioritera sina insatser beroende på storlek, anslutna industrier, om en tillståndsansökan är på gång eller om verket har fått ett åläggande att minska sina utsläpp av PFAS. Enligt vägledningen bör man sammanställa kunskap om PFAS-belastningen på reningsverket, bedöma miljöpåverkan, bedriva uppströmsarbete och kartlägga källorna. Det behövs en strategi där man slår fast framtida målhalter för PFAS i utgående avloppsvatten. Vägledningen tar också upp möjliga åtgärder på avloppsreningsverket, åtgärder som bör utforskas och eventuellt implementeras.
Dagens reningsprocesser vid svenska avloppsreningsverk avskiljer inte PFAS, men vid några avloppsreningsverk ser man ändå en effektiv avskiljning av vissa PFAS vilket bör undersökas vidare. I dag finns det inga renings- och destruktionstekniker som åstadkommer en långtgående PFAS-reduktion från kommunalt avloppsvatten utan stor resursförbrukning och stora kostnader. Men flera pilottester tyder på att en viss del av PFAS i avloppsvatten kan renas bort som en synergieffekt om rätt teknik väljs när ett reningsverk kompletteras med avancerad rening för reduktion av läkemedelsrester eller för återvinning av avloppsvattnet. För fortsatt användning av slam som gödsel behöver arbetet intensifieras med bland annat bortkoppling eller rening av PFAS-förorenat lakvatten.
IVL Svenska Miljöinstitutet har sammanställt rapporten i samarbete med forskare från SLU och Uppsala universitet. Projektgruppen planerar att ge ut en sammanfattande broschyr och en presentation som kan spridas och användas fritt.
