Flytande våtmarker för rening av dagvatten kan bli en naturlig och kostnadseffektiv lösning på ett stort miljöproblem för samhället. Rapporten ger råd och rekommendationer dels för valet av växter till flytande våtmarker, dels för anläggning och skötsel av växterna. Klimatförändringar och tilltagande urbanisering förväntas leda till större volymer av dagvatten och ökade föroreningshalter av bland annat tungmetaller och klorid från trafik, byggmaterial, industrier och vägsalt. Flytande våtmarker har hittills använts mest för att minska kväve och fosforhalter i vatten i varmare länder, men de skulle kunna användas i Sverige för att minska koncentrationen av tungmetaller och klorid i dagvatten.
Flytande våtmarker består av bevuxna flytblock i dagvattendammar. Växterna som placeras i flytblocken är nödvändiga för att reningen ska bli effektiv. Genom rötterna tar de upp en del av föroreningarna som sedan ackumuleras i växterna. Föroreningar fäster också på ytan av rötter och döda växtdelar, samt fälls ut och sedimenterar genom kemiska förändringar i vattnet runt rötterna. Växternas rötter hänger ner i vattnet och minskar vattnets hastighet, vilket ökar sedimentationen av föroreningar som är bundna till partiklar. Växtdelarna eller hela flytblocket med växter och sediment kan efter reningen transporteras bort och tas omhand på ett säkert sätt. Forskare vid Stockholms universitet har undersökt vilka växtarter som kan användas för effektiv rening av tungmetaller och klorid. De har också identifierat vilka egenskaper hos växterna som är kopplade till hög reningsförmåga. Studien baseras på 34 arter av svenska våtmarksväxter som odlades i flytblock och exponerades under fem dagar för en lösning som innehöll samma föroreningshalter som dagvatten från en högtrafikerad väg (1,2 µg kadmium, 68,5 µg koppar, 78,4 µg bly, 559 µg zink och 55,4 mg klorid per liter).
Slokstarr (Carex pseudocyperus) och jättestarr (Carex riparia) visade sig snabbast minska koncentrationen av samtliga tungmetaller i lösningen. Ytterligare nio arter minskade snabbt koncentrationen av koppar, bly och zink, men inte av kadmium. När det gäller förmågan att rena klorid var rörflen (Phalaris arundinacea) och jättegröe (Glyceria maxima) de mest effektiva arterna. Växternas reningsförmåga hängde samman med mängden biomassa, framför allt mängden blad och tunna rötter, samt med växtens transpiration som i sin tur beror på mängden blad. Sambandet med mängden biomassa verkar vara svagare för saltupptag än för upptag av tungmetaller.
Slutsatsen av studien är att växters förmåga att rena vatten från tungmetaller och klorid är god, men att det finns stora skillnader mellan olika växter. Om lämpliga växter väljs kan dagvatten renas från både tungmetaller och klorid med flytande våtmarker med inhemska växter i kallt klimat. Studien ingår som en del i ett större projekt vid Stockholms universitet där syftet är att ta fram en fungerande flytande våtmark under svenska förhållanden.
