En förstudie av ett nytt koncept. Avloppsledningsnätet kan användas på annat sätt än för bara vattentransport. Biologisk förbehandling på ledningsnätet är en ny metod för att utnyttja ledningsvolymer för reduktion av organiskt material och kväve. Det centrala reningsverket avlastas samtidigt som uppkomsten av svavelväte förebyggs utan kemikalietillsats. Två praktikfall har beskrivits och kostnadsuppskattats. Metoden förväntas kunna ge besparingar för VA-organisationerna.
Reduktion av kväve i avloppsvatten sker i två steg, först genom nitrifikation då ammoniumkväve (NH4+) övergår till nitrat (NO3-), därefter genom denitrifikation då nitrat omvandlas till kvävgas (N2). Svavelväte (H2S) är en illaluktande och hälsofarlig gas som bildas under de syrefria förhållanden som ofta råder i avloppsledningsnätet. En vanlig metod att förebygga svavelväte är att dosera kalciumnitrat till ledningsnätet. Det tillsatta nitratet gynnar bildningen av kvävgas framför svavelvätebildning. Men metoden innebär att nytt kväve tillförs vattnet, kväve som sedan behöver avlägsnas igen i ledningsnätet och eventuellt i reningsverket.
H2OLAND AB har utvecklat ett nytt koncept baserat på etablerad reningsteknik, en metod som kan vara ett alternativ till dosering av kalciumnitrat och som utnyttjar det kväve och det organiska material som redan finns i avloppsvattnet. Idén är att en anläggning på ledningsnätet − en pumpstation eller ett nedlagt reningsverk − används för att behandla ett delflöde av avloppsvattnet biologiskt och på så sätt producera eget nitrat av avloppsvattnets ammoniumkväve. MBBR-tekniken (bioreaktor med rörliga biofilmsbärare) bedöms som lämpligast för den nitrifierande förbehandlingen. Ledningsnätet utnyttjas sedan som en processvolym där nitrat omvandlas till kvävgas, och där kvävereduktion således sker redan innan vattnet kommer fram till det centrala reningsverket.
Biologisk förbehandling på ledningsnätet kan alltså utnyttjas för produktion av nitrat med två målsättningar, dels för att förebygga svavelvätebildning i stället för att dosera kalciumnitrat, dels för att minska belastningen på det centrala reningsverket genom att denitrifikation möjliggörs på det efterföljande ledningsnätet. Ledningsnätet utnyttjas därmed även som processreaktor och inte bara som transportvolym.
Två praktikfall har studerats: Fjällbacka i Tanums kommun och Jälla i Uppsala kommun. Kostnadsanalyser har gjorts för att undersöka hur stor investering som skulle kunna göras för att bygga om och anpassa en anläggning till förbehandling, med tanke på de besparingar som görs i form av utebliven dosering av kalciumnitrat och minskat investeringsbehov i kväverening på det centrala reningsverket. Förstudien visar att det även i små anläggningar (<2000 pe) går att tillverka tillräckligt med nitrat för att förhindra uppkomst av svavelväte. Anläggningen ska vara rätt placerad med en tillräckligt hög inkommande kvävebelastning för nitratproduktion, och nedströms med tillräcklig tillförsel av nytt organiskt material som kan fungera som kolkälla för denitrifikationen.
