Projektet har analyserat mikroplaster inklusive däckpartiklar i ett antal vatten- och slamflöden − till, inom och från avloppsreningsverk. Rapporten ska hjälpa VA-huvudmännen att ta välgrundade beslut om eventuella åtgärder för att minska mängden mikroplaster till miljön. Avloppsreningsverken är mycket effektiva när det gäller att avskilja mikroplaster. Dagvatten är en stor tillförselväg, men avloppsslam innehåller mindre mikroplaster än vad som uppskattats i tidigare studier. Projektet var ett samarbete mellan Gryaab i Göteborg, Käppalaförbundet i Lidingö och Aalborg universitet. Jämförelser med tidigare studier på Sjölundaverket i Malmö och en studie av tio avloppsreningsverk i Danmark har gjort det möjligt att dra en del mer generella slutsatser. Alla partiklar har i projektet analyserats med avancerade mätmetoder som ger detaljerad information om antal partiklar, massa och polymertyp.
Mikroplaster avskiljs effektivt på Ryaverket i Göteborg, med cirka 99 procent. Det stämmer väl med tidigare studier som har fastslagit att avloppsreningsverk inte är en betydande spridningsväg för mikroplaster till vattenrecipienter. Mängden mikroplaster i inkommande avloppsvatten till Ryaverket efter att vattnet passerat ett 20 mm rensgaller är 7 g per personekvivalent och år. Av den mängden kommer cirka 30 procent från spillvatten och cirka 70 procent från övrigt vatten, mest dagvatten. Hushållsspillvatten i Göteborg och Stockholm innehåller mikroplaster i en mängd av 3 respektive 10 g per person och år, i huvudsak polyeten, polyester och polypropylen. Dessa plaster är de vanligaste i alla analyserade prover. Resultaten från Ryaverket visar att 2 mm rensgaller avskiljer cirka 30 procent av mikroplasterna. Dessa 30 procent hamnar alltså inte i slammet. Ungefär 40 procent av mikroplasterna reduceras under mesofil rötning på Ryaverket, men det är oklart om det innebär en total nedbrytning eller om partiklarna fragmenteras till en storlek som inte ger utslag i analysmetoden.
I tidigare studier har det antagits att 98 procent av mikroplasterna som tillförs reningsverket hamnar i slammet. Men det stämmer inte med resultaten från Ryaverket och inte heller med Sjölundaverkets tidigare studie. I Ryaverket återfanns 60 procent av mikroplastmängden i slammet och i Sjölundaverket 40 procent. Koncentrationen av mikroplaster i slam från Ryaverket och Käppalaverket motsvarar 5 respektive 8 g per personekvivalent och år. IVL Svenska Miljöinstitutet har tidigare uppskattat mängden mikroplast i slam till motsvarande 7–90 g per person och år. Analyserna utförda inom projektet visar att den nedre delen av spannet ligger närmast verkligheten. Fältförsök i Skåne och Danmark har visat att slam inte är den främsta källan till mikroplast i åkermark vid dessa koncentrationer. Författarnas slutsats är att insatser för att minska mängden mikroplast till mark bättre satsas på andra tillförselvägar än slam.
Beräkningar i den här studien indikerar att tillförseln av mikroplast till vattenrecipienter via dagvatten är 100 gånger högre än via utgående, renat avloppsvatten. Insatser för att spåra och minska mängden mikroplaster i vattenmiljön bör därför satsas på dagvattenhantering snarare än på att införa ytterligare reningssteg på avloppsreningsverken. Naturvårdsverkets tidigare antaganden om däckpartiklar är cirka 100 gånger högre än resultaten i den här studien. Massbalansen av däckpartiklar över Ryaverket och Sjölundaverket visar att mycket lite av den mängd däckpartiklar som finns i inkommande avloppsvatten sedan kan detekteras i slammet eller i utgående, renat avloppsvatten. Men analysmetoderna för däckpartiklar är osäkra och under utveckling.
