En fullskalestudie. Är markbäddar ett hållbart alternativ till konventionella avloppsreningsverk i landsbygdsområden med tanke på rening av läkemedelsrester och smittämnen? Den markbädd som undersöktes hade relativt hög reduktion av virus och vissa läkemedel jämfört med både ett reningsverk med en satsvis biologisk reaktor och med konventionella reningsverk.
Projektet jämförde reduktion av läkemedelsrester och smittämnen i Sörfjärdens avloppsreningsverk i Nordanstigs kommun och Skatans avloppsreningsverk i Sundsvalls kommun. I Sörfjärden finns mekanisk och kemisk rening i en reningsverksbyggnad följt av biologisk rening i två parallella öppna markbäddar. I Skatan finns en satsvis biologisk reaktor (SBR). I Sörfjärden jämfördes också två olika typer av bäddmaterial: naturgrus och bergkross. Provtagningen pågick våren 2020 till slutet av 2021. Av läkemedelssubstanser analyserades 30 stycken, inklusive hormoner och antibiotika. Provtagningen av patogener fokuserade på E. coli och intestinala enterokocker samt virus.
För många av läkemedelssubstanserna var resultatet likvärdigt för de undersökta anläggningarna och konventionella reningsverk. Som exempel kan nämnas att diklofenak, karbamazepin och metoprolol som brukar ha dålig reduktion i konventionella reningsverk även hade det i Sörfjärden och Skatan. Paracetamol brukar ha god reduktion i konventionella reningsverk (100 procent). I Skatan låg reduktionen av paracetamol nära 100 procent och i Sörfjärden på 92–99 procent. För ibuprofen var reduktionen sämre i Sörfjärden än i Skatan och konventionella reningsverk. Ämnena citalopram, sertralin, ketokonazol, furosemid, losartan och atenolol verkar ha bättre reduktion i Sörfjärden än i Skatan. Det finns inga tecken på att bergkross skulle fungera sämre än naturgrus vad gäller läkemedelsrening.
Hos inkommande vatten till både Sörfjärdens och Skatans avloppsreningsverk låg halterna av E. coli och intestinala enterokocker ofta över den övre kvantifieringsgränsen. Det är därför svårt att dra några slutsatser om reduktionen och att jämföra anläggningarna. Däremot kan reduktionen hos naturgrusbädden och bergkrossbädden jämföras, och mätdata tyder på att reduktionen ofta verkar vara högre och stabilare hos naturgrusbädden än hos bergkrossbädden.
Utgående vatten från konventionella reningsverk har ofta en halt på 104–105 cfu/100 ml av E. coli och intestinala enterokocker. Utgående värden på E. coli hos naturgrusbädden i Sörfjärden låg under 104 cfu/100 ml förutom i ett fall, och utgående värden på intestinala enterokocker låg under 104 cfu/100 ml i samtliga mätningar. Utgående vatten från bergkrossbädden låg antingen inom intervallet 104–105 cfu/100 ml eller en bra bit under för både E. coli och intestinala enterokocker. Detsamma gäller för utgående halter i Skatan. Utgående värden på virus i Sörfjärdens avloppsreningverk låg under detektionsgränsen i samtliga fall utom ett. Virusreduktionen i Sörfjärden var högre än i Skatan och i konventionella avloppsreningsverk. Vattengenomsläpplighetsmätningar kunde inte påvisa någon tydlig skillnad mellan bergkrossbädden och naturgrusbädden.
Exempel på frågor att studera vidare är hur resultatet påverkas av att inkommande avloppsvatten till reningsverken i Skatan och Sörfjärden har relativt låg andel tillskottsvatten jämfört med konventionella verk, och om bergkrossets ökade risk för skiktning kan leda till påverkan på vattengenomsläpplighet och därmed på reningsresultatet på lång sikt.
