Går det att använda Livsmedelsverkets verktyg Risktermometern
för att riskranka och prioritera vilka kemiska ämnen
i dricksvatten som i första hand behöver åtgärdas, både
uppströms vattentäkten och i vattenverken? Den nuvarande
versionen av Risktermometern är utvecklad för andra livsmedel
än vatten. Den behöver utvecklas vidare och bli mycket mer
användarvänlig för att vattenproducenter ska kunna använda
verktyget utan experthjälp.
Dricksvatten är vårt viktigaste livsmedel, och de flesta konsumenter dricker vatten varje
dag hela livet och långa perioder från samma vattenverk. Därför är det mycket viktigt
att det finns verktyg för att undersöka kemiska hälsorisker och kunna producera ett
säkert dricksvatten. Forskare och experter från SLU, Livsmedelsverket, Norrvatten
och Uppsala Vatten genomförde ett pilotprojekt för att ta reda på hur användbar den
befintliga versionen av Risktermometern är. Man har testat den med hjälp av data från
mätningar av substanser i utgående dricksvatten i tre av de större vattenverken i Sverige.
Risktermometern tar hänsyn dels till hur mycket av de studerade substanserna som
konsumenterna utsätts för i förhållande till substansernas hälsobaserade referensvärden
(HBRV), dels till hur allvarliga de toxiska effekterna är. En kvot beräknas mellan det
allvarlighetsjusterade HBRV för enskilda substanser som detekterats i dricksvattnet och
konsumenternas intag av substanserna från dricksvatten. Syftet med allvarlighetsjusteringen
är att anpassa de olika substansernas HBRV till en jämförbar allvarlighetsnivå.
Om två substanser har HBRV som ligger på samma intagsnivå så kommer den substans
som har en allvarlig kritisk effekt att få ett lägre allvarlighetsjusterat HBRV än substansen
som har en mild toxisk effekt.
Riskrankningen gäller utgående dricksvatten från vattenverken och inte för vatten
i kran. Ute i ledningsnäten kan halterna av vissa substanser förändras. Rankningen i
pilotförsöket gick att genomföra för 50 av de 192 analyserade substanserna. De så kallade
mikroföroreningarna som detekterades, och som hade publicerade HBRV, rankades
på riskklassnivåerna ”ingen eller låg risk”. Enda undantaget var summahalten av de
perfluorerade
alkylsubstanserna PFOA, PFNA, PFHxS och PFOS (PFAS-4). PFAS-4,
fluorid och uran rankades högst i ett vattenverk, och uran i ett annat verk. Alla var i
riskklass 4 som enligt Risktermometerns riskklassificeringssystem indikerar måttlig
eller betydande hälsorisk. Det betyder att åtgärder för att sänka halterna bör övervägas.
Många av de analyserade substanserna kunde inte detekteras, vilket gjorde att de uteslöts
ur riskrankningen. Det saknades också publicerade riskbedömningar, inklusive HBRV,
för en stor andel av de detekterade substanserna.
Risktermometern kräver i sin nuvarande version att dricksvattenproducenterna
får både toxikologisk experthjälp och praktisk hjälp med själva riskrankningsmodelleringen.
Utveckling av en mer användarvänlig digital version av Risktermometern skulle
vara möjlig i framtiden. Hantering av substanser som inte kan detekteras kan utvecklas
så att de substanser som har publicerade HBRV också kan riskrankas. En databas som
samlar riskbedömningar med HBRV av god vetenskaplig kvalitet vore önskvärt för att
underlätta riskrankningen, en databas som uppdateras kontinuerligt och är anpassad
för Risktermometern.
