Utvärdering av risker kopplade till långvarig slamspridning på åkermark.
Hur påverkas odlingsmark vid långvarig spridning av avloppsslam när det gäller förekomst av antibiotika, andra antimikrobiella ämnen, resistenta bakterier och resistensgener? Studien visar att användning av avloppsslam på det sätt vi gör i Sverige inte verkar medföra några uppenbara risker för utveckling av antibiotikaresistens.
Genom att tillföra avloppsslam på odlingsmark tar man tillvara näringsämnen som är viktiga för grödor och minskar behovet av mineralgödsel. Samtidigt riskerar människor att exponeras för föroreningar i det slam som sprids. Det kan exempelvis handla om rester av den antibiotika vi äter som tillsammans med resistenta tarmbakterier hamnar i slammet vid reningsverken. Därför har det länge funnits oro för att slamspridning på åkermark kan bidra till att antibiotikaresistens utvecklas eller sprids.
För att bedöma riskerna med spridning av antibiotikaresistens vid slamanvändning fick forskarna tillgång till ett fältforskningsprojekt i Skåne där behandlat avloppsslam har spridits på åkermark vart fjärde år sedan 1981. De tog prover på jord från försöksytorna, och de samlade in slamprover från det lokala avloppsreningsverket (orötat, halvrötat, samt rötat och långtidslagrat slam). Koncentrationen av 15 utvalda antibiotika och ett desinfektionsmedel analyserades i jord och slam, och den biotillgängliga koncentrationen av koppar och zink bestämdes i jordproverna före och efter den senaste slamgivan. Mikrobiella effekter studerades dels genom att bakterier odlades på klassiskt vis på laboratorium, dels genom att DNA-sekvenser analyserades.
Forskarna hittade inga tydliga tecken på att antimikrobiella substanser ackumulerades i jord som behandlats med rötat och långtidslagrat avloppsslam, vare sig på kort eller på lång sikt. Nivåerna av antibiotikaresistenta bakterier eller resistensgener var inte heller högre i slambehandlade jordar än i kontrollproven. Nästan allt som studerades såg ungefär likadant ut i jordar där man hade spridit mycket slam, lite slam, inget slam eller bara spridit mineralgödsel. Näringstillförseln påverkar i viss mån vilka bakteriearter som trivs bäst i jorden, men det innebär i sig ingen risk. Mängden biotillgänglig koppar ökade något med ökad slamgiva, men inte till nivåer som bedöms utgöra någon risk för resistensutveckling.
Slutsatsen från studien är att om det finns effekter på resistensförekomst så är de mycket små. Att sprida rötslam på åkermark i den omfattning och på det sätt vi gör i Sverige i dag verkar inte medföra någon uppenbar risk att driva på resistensutvecklingen. Det är inte säkert att resultaten kan tillämpas i delar av världen där slam sprids på annat sätt. Antibiotikakoncentrationer och resistensnivåer i slam är sannolikt högre i regioner med högre antibiotikakonsumtion och en allvarligare resistenssituation än i Sverige.
Rapporten är en svensk sammanfattning av en vetenskaplig publikation på engelska av samma författare, publicerad i tidskriften Environment International (2020 vol 137).
