Vad har hänt med vårt dricksvatten på 30 år?

Vatten som buteljerades under 1990-talet från fem vattenverk i Sverige har jämförts med nytagna prover från samma vattenverk. Forskarna använde fyra olika metoder som visar biologiska effekter av även låga halter kemiska ämnen, metoder som är värdefulla för det fortlöpande arbetet med att säkerställa hög dricksvattenkvalitet. Analysen indikerar att vattenkvaliteten i samtliga fall har förbättrats sedan 1990-talet.

Under slutet av 1980-talet började svenska bryggerier marknadsföra buteljerat vatten som om det hade högre kvalitet än traditionellt kranvatten. Personalen vid många kommunala vattenverk svarade med att ta fram egna buteljerade produkter för att manifestera att kranvatten är minst lika gott som flaskvatten. I en samling av buteljerade kranvatten på Lunds tekniska högskola fanns 41 olika vattenverk representerade. Forskare från LTH och från forskningsprojektet SafeDrink slog sig samman för att undersöka dricksvattnets kvalitet i fem av de 30 år gamla flaskorna och jämföra med dricksvatten från motsvarande vattenverk år 2020. Traditionellt brukar föroreningsbelastning undersökas genom att varje kemiskt ämne analyseras separat. Den sammantagna effekten av de ämnen som finns i ett prov framgår då inte av analysen. Metoder som visar biologiska effekter på laboratorieodlade celler kan komplettera analysen och ge en totalbild av alla ingående kemikalier i ett prov och de toxiska effekter de orsakar, det som kallas cocktaileffekten. Sådana metoder kan också mäta låga halter av ämnen som kan ha negativ hälsoeffekt.

När biologiska effekter mäts används modifierade celler från däggdjur för att kunna upptäcka och mäta specifika oönskade effekter. När cellerna exponeras för ämnen som orsakar de speciella effekterna så utsöndrar de särskilda proteiner. Proteinerna mäts och ger ett snabbt svar på om provet är förorenat av hälsofarliga kemikalier. Forskargruppen studerade förekomsten av ämnen som kan aktivera fyra olika receptorer i cellen: 1) AhR-receptorn som aktiveras av många olika toxiska ämnen, 2) androgenreceptorn (AR) som aktiveras av manliga könshormonsliknande ämnen, 3) östrogenreceptorn (ER) som aktiveras av kvinnliga könshormonsliknande ämnen, samt 4) Nrf2-receptorn som mäter ämnen som kan ge oxidativ stress i cellen.

Samtliga tio analyserade dricksvatten, både historiska prover och prover från hösten 2020, uppvisade låg eller ingen biologisk aktivitet för AhR och ER, och ingen aktivitet för AR eller Nrf2. De nytagna proverna visade samtliga på lägre aktivitet för AhR och ER än de historiska proven. Analysen indikerar således att vattnets kvalitet i samtliga fall hade förbättrats sedan 1990-talet. Det finns flera möjliga förklaringar till dessa skillnader. Råvattenkvaliteten och dricksvattenberedningens effektivitet när det gäller att avskilja AhR-aktiverande ämnen kan ha förbättrats, men det kan inte heller uteslutas att de buteljerade vattenproverna hade förorenats under buteljeringsprocessen.

Möjligen har det förebyggande arbetet med att minska kemikaliebelastningen i samhället burit frukt, men det krävs givetvis flera undersökningar för att fastställa om så är fallet. Generellt sett är det lovande att effektbaserade bioanalyser kan användas för att indikera förekomsten av även låga halter av bioaktiva kemiska föroreningar i dricksvatten, och det är värdefullt att fortlöpande använda effektbaserade metoder för att säkerställa hög dricksvattenkvalitet.

Kenneth M Persson, Sydvatten AB, Sweden Water Research AB och Lunds universitet; Johan Lundqvist och Agneta Oskarsson, SLU och Biocell Analytica Uppsala AB

Övrig information

Ämnesområden:
Författare: , ,
Utgivare:
Artikelnummer: 2021-07
Utgivningsår: 2021

Rulla till toppen