Chemical content, odour thresholds, ecotoxicological data and evaporation of VOC:s to air
Oljeutsläppen har minskat i antal men är fortfarande den vanligaste miljöskadan i Sverige. Trots detta är informationen knapphändig om moderna bränslen och deras påverkan på miljö och människors hälsa. Syftet med studien var att förse dricksvattenproducenter och räddningstjänst med uppdaterad kunskap om risker med vanliga bränslen i vattenmiljöer, så att de vid olyckor kan prioritera resurser där de bäst behövs.
Ett tidigare projekt visade att diesel av miljöklass 1 har blivit mindre skadlig genom miljöanpassningar, medan bensin har blivit det motsatta. Data behövde uppdateras eftersom drivmedlens innehåll förändras med hårdare miljökrav och ökad inblandning av biobaserade drivmedel.
Trettio bränsleprover av olika typer samlades in, bland annat bensin, diesel och eldningsolja. Drivmedlens kemiska sammansättning analyserades med hjälp av gaskromatografi med masspektrometer (GC-MS), och de blandades sedan med vatten. På en vattenfas ur denna blandning gjordes toxikologiska tester samt lukt- och smaktester. Resultaten utvärderades med statistiska metoder för att undersöka hur ämnen försvagar eller förstärker varandra när det gäller lukt, smak och toxicitet.
Analysen fokuserades på att identifiera och kvantifiera 50 ämnen, inklusive aromatiska kolväten, alifatiska kolväten, etrar och estrar, samt 17 polycykliska aromatiska kolväten (PAH:er). Tolv av de trettio bränsleproverna valdes ut till lukttester, där en spädserie tillverkades som användes för att utvärdera lukt vid olika spädningar. Sex prover valdes ut för ekotoxikologiska tester av kräftdjur, alger och bakterier. Fyra prover användes i specialdesignade avdunstningsexperiment för att studera hur flyktiga bränslekomponenter avdunstar från vattenytan vid olika temperaturer och etanolkoncentrationer.
Tre bränslen stack ut kraftigt från övriga i lukttesterna. Dessa bränslen var de som innehåller högre koncentrationer av eter: 98-oktanig bensin och E85-bränsle. Avsaknaden av eter i dieselbränslena gjorde dem betydligt mindre benägna att orsaka lukt. Etanol i bensin och RME (rapsmetylester) i diesel gjorde att mer av respektive bränsle löstes i vatten. Generellt löser sig bensinspecifika ämnen väsentligt lättare i vatten än de i diesel.
De ekotoxikologiska testerna visade reproduktionshämningar hos kräftdjur i alla bränsleproverna. Eldningsolja och vissa bensinbränslen hade skadliga effekter på algtillväxt, medan diesel inte hade det. Resultatet för bakteriers luminiscens gick i samma riktning. Inget av bränslena hämmade respirationen hos aktivt slam i sådan utsträckning att toxiska nivåer kunde konstateras. Det visar att ett aktivt slam är mer robust än enskilda organismer, på grund av den mångsidiga bakteriefloran.
För en dricksvattenproducent är bränslen som innehåller vattenlösliga etrar, såsom E85 och 98-oktanig bensin, den mest potenta risken. Om ett utsläpp inträffar i en dricksvattentäkt beror sannolikheten för produktionsstörning på förutsättningarna för utspädning så att eterkoncentrationen går under lukttröskeln på 1,5−4 μg/l. Modern diesel har däremot blivit en mindre risk för ytvattentäkter genom väldigt låg vattenlöslighet och tack vare regleringar som minskat andelen toxiska ämnen i produkterna.
Johan Strandberg, Arvid Backlund, Niclas Bornold, Claudia Cascone, Liselott Egelrud, Georgios Giovanoulis, Joakim Hållén, Annika Potter, Gunnar Thorsén och Hannes Waldetoft, IVL Svenska Miljöinstitutet.
