Förekomst och avskiljning av PFAS på svenska avloppsreningsverk

Projektet har undersökt hur högfluorerade kolväten (PFAS) förekommer och avskiljs i svenska avloppsreningsverk. Resultaten visar att många PFAS, särskilt långkedjiga som PFOS och PFOA, passerar genom reningsverken utan att brytas ned. Mätningar visar att mindre än 10 % av det organiskt bundna fluoret kan förklaras med riktad analys av 65 kända PFAS-ämnen. För att bättre förstå hur PFAS-utsläpp från reningsverken kan minska behöver sambanden med driftparametrar undersökas närmare.

PFAS är kemikalier som inte bryts ner i naturen och som används i allt från textilier till brandskum. När de väl hamnar i avloppsvattnet blir reningsverken transportvägar ut i miljön. Inom det här projektet var utgångspunkten därför enkel: Vilka PFAS pas­serar reningen, var sker eventuell avskiljning, och hur påverkas detta av hur verken drivs? Svaren på frågorna behövs för att kunna prioritera åtgärder och uppfylla skärpta dricksvattenkrav enligt EU:s dricksvattendirektiv samt krav enligt prioriterade ämnesdirektivet inom ramdirektivet för vatten.

Projektet följde fem svenska reningsverk med sju olika processlinjer, bland annat aktivt slam och membranbioreaktor (MBR), och tog prover vid fyra tillfällen under 2024. Dels analyserades 30 välkända PFAS med vätskekromatografi kopplad till masspektro­metri (LC-MS-analys, en riktad metod), dels fångades okända PFAS genom att mäta en summahalt för organiskt bundet fluor (extraherbart organiskt fluor, EOF-analys). Mätningar gjordes också av ultrakorta PFAS såsom trifluorättiksyra (TFA) som inte fångas i EOF-analysen. Dessutom användes TOP som är en metod som kemiskt oxiderar förstadier till PFAS (prekursorer) så att de blir till stabila PFAS som går att mäta, samt massflödesberäkningar på ett av verken för att se hur ämnena rör sig genom processen.

Resultatet var tydligt. Det gick inte att se några konsekventa mönster som visar på robust reduktion genom processen och inte att konstatera någon säker avskiljning av PFAS, oavsett om verket använde aktivt slam, membran eller andra processvarianter. Men kunskapen om PFAS-förekomst vid svenska reningsverk vidgades. Kortkedjiga PFAS, som PFBA, kan minska redan i försedimentering och aktivt slam, medan lång­kedjiga ämnen som PFOS och PFOA ofta passerar nästan oförändrade och i vissa steg till och med ökar. Det senare hänger troligen ihop med att prekursorer omvandlas till mer stabila PFAS och med att PFAS recirkuleras internt via slam och skum. Summaanalyser visade dessutom att den riktade mätningen bara fångade en liten del av det organiskt bundna fluoret; mer än 90 % var okänt. Till det kommer trifluorättiksyra (TFA) som inte ingår i summaanalysen, och som bedöms stå för över hälften av den totala fluorhalten i avloppsvattnet och i praktiken inte renas bort.

Sammantaget bekräftar resultaten tidigare internationella studier: dagens renings­tekniker är inte utformade för PFAS, skillnader i processupplägg verkar ha liten bety­delse för faktisk avskiljning, och processerna fördelar främst PFAS till slam medan betydande mängder fortfarande når recipienterna. För kommunala VA-organisationer betyder resultaten att övervakningen behöver breddas och spetsas. Det handlar om att välja provpunkter och analyspaket som tar höjd för både kända ämnen och det stora ”okända”, att inkludera ultrakorta PFAS som TFA, och att förstå när driftförändringar som slamålder, luftning eller interncirkulation kan göra skillnad.

Rapportnummer 2025-18 Projektnummer 23-102