Utmaningar när PFAS-haltigt vatten bereds till dricksvatten med jonbytarhartser

Projektet belyser hur nyttan med effektiv PFAS-rening kan vägas mot risken för urlakningsprodukter och hur tekniken kan användas säkert i svensk dricksvattenproduktion.

PFAS i dricksvatten är en viktig fråga för svenska VA-organisationer, särskilt efter
att skärpta gränsvärden började tillämpas 2026. Jonbytarhartser är en kompakt och effektiv teknik för att minska PFAS-halter, men eftersom hartserna är syntetiska material kan de avge oönskade ämnen till vattnet, särskilt vid uppstart, inkörning och stillestånd. Projektet belyser därför hur nyttan med effektiv PFAS-rening kan vägas mot risken för urlakningsprodukter och hur tekniken kan användas säkert i svensk dricksvattenproduktion.

Rapporten riktar sig främst till processingenjörer, driftpersonal, projektledare, upp handlare som ska bedöma, upphandla, driftsätta eller följa upp jonbytaranläggningar för PFAS-rening. Resultaten kan bidra till säkrare investeringsbeslut, bättre kontrollprogram och minskad risk för att nya reningssteg oavsiktligt försämrar dricksvattenkvaliteten.

Projektet har genomförts genom litteratur- och regelverksgenomgång, erfarenheter
från en dansk studie, utvärdering av pilotförsök i Sverige, uppföljning av en fullskale anläggning samt dialog med berörda VA-organisationer. Vattenprover analyserades för PFAS, vanliga vattenkemiska parametrar och utvalda urlakningsprodukter, främst tributylamin (TBA) och nitrosaminer. Analyser kompletterades med toxicitetstester och i fullskala även bredare screening, med non target analysis (NTA), för att fånga ämnen som inte ingår i standardiserade analysprogram.

PFAS-selektiva jonbytarhartser kan ge mycket god avskiljning av PFAS särskilt vid gynnsam vattenkemi. Samtidigt visar både tidigare studier och projektets underlag att vissa hartser kan laka ut organiska ämnen. Urlakningen är ofta störst i början och kan minska efter tillräcklig sköljning, men påverkas av uppstartsrutiner, kontakttid, stillestånd, vattenkemi och val av harts.

I samband med detta projekt så gjorde livsmedelsverket genomförde en hälsoriskbedömning av påvisade urlakningsprodukter från jonbytarhartser. Den visar att enskilda ämnen behöver värderas utifrån halt, toxicitet och exponering. För de uppmätta halterna i den danska studien indikerade bedömningen att urlakningsprodukterna inte medförde oacceptabla hälsorisker.

En central slutsats är att jonbyte är en lämplig teknik för PFAS-rening, men inte bör införas utan dokumenterad försköljning, tydliga leverantörskrav, riktade analyser och uppföljning under drift. Kontrollprogram bör omfatta både PFAS reduktion och relevanta urlakningsprodukter, och vid behov kompletteras med screening eller toxici tetstester. Kostnader för dessa specialanalyser kan vara betydande. Projektet analyserade arbetet med europeiska lagtexter för material, filtermedia och kemikalier i kontakt med dricksvatten. Det identifierades en lista med potentiell relevanta ämnen och lakningstester. I början av 2027 väntas tydligare EU-gemensamma krav, positivlistor och bedömningsmetoder. Detta kan påverka hur jonbytarhartser god känns, upphandlas och kontrolleras samt leda till ett ökat behov av dokumentation från leverantörer och verksamhetsutövare. Det rekommenderas att VA-bolag noggrant följer utvecklingen via informationsmaterial från ECHA, EU, Boverket och Livsmedelsverket.

Det behövs mer erfarenhetsuppbyggnad med direkt koppling till praktisk drift. Särskilt viktigt är att utveckla relevanta och kostnadseffektiva kontrollprogram för olika vattenkvaliteter, öka kunskapen om vilka ämnen som kan migrera från olika hartstyper, bedöma långtidseffekter i fullskala och ta fram tydligare vägledning för upphandling och idrifttagning. Projektnummer 25-110.