Projektet har undersökt vad en rättvis och skälig fördelning av kostnaden för vatten och avlopp (VA) kan vara i ett svenskt sammanhang. Författaren har intervjuat personer i VA-branschen, studerat centrala dokument och tillämpat praktiskfilosofiska och politiska teorier. Resultaten visar att det i dag används en rad olika principer för att avgöra vad som är en rättvis och skälig fördelning av VA-kostnaderna. Projektet har också identifierat ett antal principer som skulle kunna användas i stället för eller som komplement till de nuvarande principerna.
Investeringsbehoven för vatten och avlopp är omfattande, och VA-avgifterna kommer sannolikt att behöva höjas. Det är troligt att detta leder till mer diskussion om vad som är en rimlig kostnad för VA, hur vi bör fatta beslut kring taxan och vem som bör betala. Principerna som ligger till grund för VA-taxan i dag är dels självkostnadsprincipen, dels principen om rättvisa och skälighet. Självkostnadsprincipen säger att VA-taxan endast får omfatta nödvändiga kostnader för VA-tjänster till VA-kollektivet inom en kommun och att överskottet måste betalas tillbaka inom en treårsperiod.
Principen rättvisa och skälighet säger att kostnaden för VA-kollektivets vatten och avlopp ska fördelas på ett rättvist och skäligt sätt inom kollektivet. Problemet är att principen är svår att tolka och tillämpa. Den får också kritik för att den inte säger något om de stora ojämlikheter som finns i taxenivå över landet i dag, att taxan är samma för alla oberoende av ekonomiska förhållanden, och att framtida generationer inte på ett tillräckligt sätt tas med i rättvisekalkylen.
Syftet med projektet var att göra en första utredning av hur principen ”rättvisa och skälighet” mer precist kan förstås när den ligger till grund för VA-taxan. De principer som används i dag för att avgöra vad som är rättvis och skälig fördelning av VA-kostnaderna har i projektet fått namnen proportionalitetsprincipen, resurseffektivitetsprincipen, likabehandlingsprincipen, stabilitetsprincipen, transparensprincipen och demokratiprincipen. De ytterligare principer som skulle kunna användas inkluderar vad som i projektet kallas autonomiprincipen, jämlikhetsprincipen, behovs- och solidaritetsprincipen samt bördoprincipen.
Enligt proportionalitetsprincipen ska VA-taxan stå i proportion till den objektiva nyttan. Resurseffektivitetsprincipen säger att den förväntade nyttan per resursenhet ska maximeras. Likabehandlingsprincipen framhåller att liknande fall ska behandlas lika, medan stabilitetsprincipen förespråkar stabila avgiftsnivåer. Transparensprincipen säger att underlaget för avgiften ska göras tillgängligt på ett lättbegripligt sätt. Enligt demokratiprincipen bör kommunfullmäktige utforma taxeföreskrifter, hantera eventuella konflikter och bestämma nivån på taxan. För framtida generationer har projektet undersökt olika avskrivningstakter och hur dessa förhåller sig till de olika principerna.
Rapporten diskuterar vad som bör utredas härnäst. Behovs- och solidaritetsprincipen behöver undersökas närmare. Praktiska frågor som Robin Hood-skatt diskuteras. Förslag till fortsatt forskning är 1) en kvantitativ undersökning för att mäta branschens attityder till VA-taxan, 2) djupgående kvalitativa studier för att utforska branschens normer och värderingar, 3) studier av andra intressenters åsikter om VA-taxan, 4) teoribildning för att klargöra normerna, samt 5) undersökningar av de ekonomiska effekterna av att införa nya principer för VA-taxan.
DET FINNS EN KORTVERSION AV RAPPORTEN – DEN HITTAR DU HÄR.
